Måste dela med mig av världens bästa låt (who am I kidding, det kan jag ju inte avgöra i och för sig...) Texten är så oerhört fin/sorglig/bra/underbar så det finns inte.
Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land. Och när din sjukdom tagit dig,
ska jag ge någon gata ditt namn.
Tar fram vår kamera, tar ännu en bild där du bara ler och ligger still.
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt.
Ja, det verkar så enkelt vännen men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå.
Jag tog en roll när du blev sjuk, en roll som krävde hårdare hud. Min kraftreserv den tar snart slut, som min tro på en ingripande gud.
I ditt stora hjärta börjar slagen bli små och du rör min kind så jag förstår, att det bara är timmar tills du går.
Fem steg bakåt, två steg fram. På lite håll liknar det dans och i drömmen håller du i min hand.
Det verkar så enkelt vännen, ändå är det så obegripligt svårt. I en värld byggd av män för männen där ingenting har något värde utom
minnet av allt som var vårt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar